Farewell to Socrates by his wife Xanthippe – En Neoklassisk Reflektion över Försakelse och Visdom

“On entering we found Socrates just released from chains, and Xanthippe [...] sitting by him, and holding his child in her arms. When she saw us she uttered a cry and said those things as women will”. Detta avsnitt från Platos Phaedo är den litterära källan till verket som illustrerar filosofens död, där fokus ligger på en intim och privat scen snarare än berättelsen om självmordet som ofta återgivs av konstnärer eftersom dess dramatiska betoning lockar till sig större uppmärksamhet. Historien om mannen som accepterar sin dom och död med ödmjukhet gav ett fantastiskt exempel på värme för de stora neoklassiska målarna, från Gambettino Cignaroli till Jacques-Louis David, vilket gavs ett brett konsensus och en bestående förmåga att fortsätta genom första delen av XIX århundrade. Målningen finns nu i Fondazione Cassa di Risparmio di Gorizia och är tillskriven Franz Caugic, målare från Gorizia med solid neoklassisk utbildning som avslutat sina studier vid konstakademierna i Wien och Bologna, där han beskrevs som ”en man av talang” av Johann Wolfgang von Goethe, i hans verk Winckelmann och hans århundrade. Under sitt vistelseort i Rom från 1781 till 1787 deltog han i den livliga intellektuella atmosfären i staden och kom i kontakt med de mest framstående konstnärerna på sin tid, bland annat Jacques-Louis David och Antonio Canova. I denna kontext utvecklade han en fullständig överenskommelse om neoklassicism som tjänade honom till återkomsten till Wien ett ledande roll i stadens konstnärliga panorama samt prestigefulla positioner från högprofilerade internationella mäktiga personer. Den traditionella tillskrivningen av målningen till Caugic har förkastats av Maddalena Malni Pascoletti, som nyligen genomfört noggranna undersökningar om verket. Bland de över två tusen ritningar som förvaras i Wien, Ljubljana och Gorizia fanns det ingen förberedande studie för detta målningstycke utan dess ämne förekom inte ens i listorna över konstnärernas verk som publicerades flera gånger under XIX århundrade. Förskolelektorn noterade vidare att jämförelsen mellan Socrates och en Disciple samt Diotima utförd av den gorizianske målaren för Slottet Auersperg i Wien avslöjade betydande skillnader i Sokratess utseende, ”från ett mycket mer framträdande blekhet och profilen mer som en karikatyr”, vilket utesluter Caucigs faderskap för målningen i fråga och förmodligen hänvisar till en konstnär från Veneto aktiv i början av XIX århundrade för ljusets mjuka skuggor och den ”värme kännande färger”. Målningen avslöjar en fullständig mognad av neoklassicismens språk som spriddes genom akademierna i början av sekletet och hänvisar till både noggrannheten i återgivningen av den litterära källan samt filologisk hänsyn till användningen av ett gammalt modell för att skapa likheter med filosofen (Sokratess huvudstaty bevaras i Museo Pio Clementino i Rom). Akademiska läror motsvarar dessutom en noggrann konstruktion av kompositionen där ljusstrålen träffar kvinnan med en skicklig scenisk effekt och lyfter hennes profil till den lidande protagonisten av händelsen.

• Ämne: Försakelse och visdom – Socrates död illustreras genom ett ögonblick av intimitet där Sokratess självkontroll och filosofiska reflektioner framhävs över hans fysiska tillstånd.
• Stil: Neoklassicism – Verket är en produkt av den neoklassiska rörelsen som återvände till klassisk modellering efter Rococos frivolitet och betonade symmetri, klarhet och hög känslighet.
• Teknik: Olja på duk – Tekniken är karakteriserad av användningen av oljefärg på duk vilket gav målaren möjlighet att skapa djupa skuggor och ljus samt återskapa detaljer med precision.
• Historisk Kontext: Rörelsen för självständighet och republikanismen i Frankrike – Målningen är ett resultat av den politiska atmosfären under revolutionen där konstnärer sökte inspireras av klassiska ideal och värderingar.

Symbolism: Kvinnan och barnet representerar oskuld och familjens kärlek, medan Socrates själv symboliserar visdom och rättfärdighet – hans död ses som ett exempel på värme och moralisk styrka. Detta är en reflektion över klassiska idéer om människan och dess plats i världen. Emotionell Impact: Målningen väcker känslor av empati och eftertanke genom sitt fokus på människans lidande och acceptans av ödet – ett mäktigt verk som fortsätter att inspirera konstnärer och besökare idag. Detta är ett exempel på hur klassisk konst kan förmedla komplexa mänskliga erfarenheter och skapa en djupgående kontakt med publiken.

• Förberedande Studier: Målningen är baserad på noggranna studier av Sokratess huvudstaty samt Diotima från Museo Pio Clementino vilket visar konstnärens engagemang för klassisk modellering och detaljrikedom.
• Kompositionens Struktur: Kompositionen är konstruerad enligt principen om ett enda perspektiv vilket förstärker dramatisk effekt och skapar en känsla av djup och realism.
• Ljussättning: Ljusstrålen som träffar kvinnan är särskilt viktig eftersom den lyfter hennes profil till framhållning och betonar kvinnans elegans samt färgpaletten i kläderna vilket förstärker målningens emotionella laddning.

Detta verk är ett mäktigt exempel på neoklassicismens konstnärliga språk och dess förmåga att förmedla komplexa mänskliga erfarenheter genom klassiska idéer och tekniker. Det fortsätter att inspirera konstnärer och besökare över hela världen och är ett viktigt verk inom konsthistorien.