Sir Francis Leggatt Chantrey og “Robinson Monument: The Sleeping Children”

Sir Francis Legatt Chantrey (1781–1841) står som en monumental figur inom 1800-talets engelska skulpturkonst, särskilt känd för sina utsökta porträttskulor och monumentala statyer som fångade essensen av Regency-eran. Mer än bara ett hantverkare var Chantrey en skarp observatör av mänskligt karaktär, vilket gav hans subjekt ett otroligt hög grad av realism och psykologisk djup – kvaliteter som cementerade hans position som Storbritanniens ledande porträttsnåldrappa under sin tid. Hans karriär, präglad av både konstnärlig triumf och personliga tragedier, kulminerade slutligen i Chantrey Bequest, ett arv utformat för att säkerställa nationell tillgång till exceptionella verk av konst.

Chantrey föddes i Jordanthorpe nära Sheffield, där hans familj hade en liten gård. Hans far, som också ägnade sig åt träsnidning och träbearbetning, dog när Francis var femton; och hans mor gifte sig om, vilket lämnade honom utan ett klart yrke att följa. Vid femton års ålder lämnade han jordbruk för en lärling hos en träskulptör och målare vid namn Ramsay i Sheffield.

• Han mötte också målaren John Raphael Smith vid Ramsay’s hus, som erkände hans konstnärliga potential och gav honom läxor i måleri.
• Efter Ramsay arbetade Chantrey intermittenternt på Kungliga Akademins skolor och studerade även klassisk konst och arkitektur.

År 1802 köpte Chantrey sig själv ur lärlingskapet med Ramsay för £50 och etablerade omedelbart ett eget studio som porträttartist i Sheffield, vilket gav honom en rimlig inkomst.

För flera år delade han sin tid mellan Sheffield och London, studerande intermittenternt på Kungliga Akademins skolor och studerade även klassisk konst och arkitektur. Han reste till Dublin 1802 och blev mycket sjuk, förlorandes allt sitt hår.

Han visade bilder på Kungliga Akademien från 1804 och arbetade sedan främst som skulptör från 1807 års början. Hans första registrerade marmorskulor var en av Rev. James Wilkinson (1805–06) för Sheffield kyrka.

Hans första fantasiskulptur var ett huvud av Satan och visades på Kungliga Akademien år 1808.

År 1809 fick han uppdrag från arkitekten Daniel Asher Alexander att skapa fyra monumentala gjutningsskulor av admirals Adam Duncan, 1:a viktorsadmiralen Richard Howe, hertig Howe och Horatio Nelson för Kungliga Navaliska Akademien i Greenwich.

Tre av skulpturerna visades på Kungliga Akademien samma år. De inkluderade John Horne Tooke och Sir Francis Burdett, två politiska figurer han mycket beundrade; hans tidiga mentor John Raphael Smith och Benjamin West.

Efter akademiexhibitionen fick Chantrey uppdrag som gav honom £12 000. År 1819 reste han till Italien tillsammans med målaren John Jackson och en gammal vän Read.

I Rom möttes Chantrey av Bertel Thorvaldsen och Antonio Canova, där han särskilt fascinerades av Canovas verk.

”Robinson Monument: The Sleeping Children” – En Symfonisk Gestalt

”Robinson Monument: The Sleeping Children” är ett marmorskulptur av Sir Francis Chantrey som fångar en hjärtskärande scen av familjeliv och förlust. Statyn föreställer Ellen-Jane och Marianne Robinson sovande i varandras armar på en bädd och är placerad i söderöstra hörnet av Lichfield Cathedral där den fortfarande finns idag.

Statyns skapare, Sir Francis Chantrey, hämtade inspiration från Thomas Banks’ monument till Penelope Boothby i St Oswalds kyrka Ashbourne vilket han besökte innan arbetet påbörjades. Detta visar en femårig flicka klädd i ett vackert utspritt kjol och synes sömnig på sin bädd.

Statyns komposition är dominerad av figurerna, vilket skapar en känsla av intimitet och sorg. Statyn är gjord av vit marmor och är ett exempel på klassisk realism och känslomässig uttryckskraft.

Teknik och Material

Chantrey använde sig av tekniken för detaljerad skulptur för att skapa detta mästerverk, vilket visar hans konstnärliga skicklighet i att fånga detalj och form. Han arbetade noggrant med marmor för att skapa statyn och dess komplexa detaljer.

Statyns material är främst vit marmor, tillsammans med sten för den omgivande strukturen. Detta valde Chantrey för att säkerställa att statyn var ett perfekt exempel på klassisk skulpturkonst.

Historiskt Kontext och Symbolik

Statyn placerades i Lichfield Cathedral år 1817 där den fortfarande finns idag och är ett av Storbritanniens största verk inom skulpturkonsten under Regency-eran. Statyns historia börjar år 1812 när Ellen-Jane Robinson, född Woodhouse, förlorade sin man Rev. William Robinson som hade kontrakt med tuberkulos och dog i sina trettioårsåldern.

Ellen-Jane och hennes dotter Ellen-Jane var på resa i Bath år 1813 när deras dotters nattklänning tänts av eld när hon förberedde sig för att lägga sig och hon dödades av bränderna hon fick.

År 1814 sjuknade Marianne och dog när de var i London. Efter tre år hade Ellen-Jane förlorat hela sin familj och hennes sorg drev henne till att engagera Chantrey för att skapa ett porträtt av sina döda barn.

Statyns komposition är dominerad av figurerna vilket skapar en känsla av intimitet och sorg. Statyn föreställer Ellen-Jane och Marianne Robinson sovande i varandras armar på en bädd och är placerad i söderöstra hörnet av Lichfield Cathedral där den fortfarande finns idag.

Emotionell Impact

Statyns emotionella impact är djupgående och väcker frågor om kärlek, förlust och mänsklig erfarenhet. Statyn är ett mästerverk inom klassisk skulpturkonst och ett av Storbritanniens största verk inom skulpturkonsten under Regency-eran.